Gruppträffarna gav mig en plats

Efter gymnasiet flyttade alla mina kompisar. Jag blev kvar, utan jobb och utan plan. Dagarna flöt ihop. Jag spelade på nätterna och sov på dagarna.

Min mamma hittade gruppträffarna för unga vuxna. Jag sa nej i tre veckor innan jag gick dit, mest för att hon skulle sluta tjata.

Det var inte alls som jag trodde. Ingen satt i en ring och berättade om sina känslor. Vi lagade mat, spelade kort och pratade om allt möjligt. Efter ett tag pratade vi om det som var svårt också.

Det bästa var att ingen förväntade sig något av mig. Jag fick bara vara där.

Nu har jag ett extrajobb och pluggar på komvux. Och jag går fortfarande på tisdagarna – fast nu hjälper jag till att laga maten.